We meet again..
I morgon sker det. Grejen som jag lyckats undvika de senaste åren väldigt bra. Med eftertanke tror jag att det var tre eller fyra år sen jag gjorde denna grej som jag hamnar att göra i morgon.
Några år sen avskaffade jag dessutom förutsättningarna för den aktiviteten.
Aktiviteten som jag talar om är givetvis skidning. Förutsättningarna som jag avskaffade var ju såklart skidorna, inte mina fötter.
I morgon, 8.30-11.00 står det skidning på mitt schema. Kan medge att jag är väldigt frestad att använda en frånvaro till skidningen.
Som en finländare borde jag säkert älska att skida. Grenen e ju typ vår nationalgren och alla håller ju på med skidning. Men för min del har de rosenröda känslorna för grenen på något sätt fallit bort, känslorna har förblivit iskalla.
En teori som jag har är att jag är skapad för varmare bredgrader. Den överlyckliga känslan på våren då de sista snödrivorna försvinner och solen börjar vakna ur sitt ide kan ej beskrivas med ord. För min del har det också alltid varit okej ifall sommar och vinter skulle mitt i allt vela byta plats, så att sommaren vore nio månadern och vintern tre. Den önskan lär väll aldrig gå i uppfyllelse i Finland, men kanske utomlands..
Genetiken kan också bidra en del väll? Farsan lär väll ha varit ganska bra på att undvika skidning i sin ungdom. En urbanlegend går åtminstone runt om lösa bindningar som kunnats sparkas lös vid behov.. Skidhatet har min pappa antagligen kommit över eftersom han skidat denna vinter mer än Gunde Svan under sin karriär. Kanske jag också kommer över min ljummenhet för skidning i något skede av mitt liv.?
Men okej, fast skidning inte är min favofavo gren skall väll det gå helt bra i morgon. Den andra gruppen hade åtminstone haft roliga övningar. Så får se.
